Fjällkedjan 2011

130 mil på 54 dagar

Sommaren 2011 vandrade jag längs med hela fjällkedjan, en sträcka på 130 mil. Av de 54 dagarna jag var ute hade jag 2 vilodagar, jag snittade nästan 2,5 mil/dag och som längst gick jag över 4 mil. Från Grövelsjön startade jag den 18:e juli och kom fram till Treriksröset den 9:e september.

Detta kallas för Fjällfararnas Gröna band. Det är en rejäl utmaning och kanske det mest ultimata äventyret man kan göra i Sverige. År 2010 genomförde fem personer Vita bandet (vinter) och året efter blev jag den första personen på Gröna bandet!

"För främjandet och utvecklingen av långa turer i våra skandinaviska fjäll. För kunskap, känsla, erfarenhet och en upplevelse för livet!" - Fjällfararnas Vita & Gröna band

 

Dag 1, 18 juli: I början av ett äventyr

8 km, Grövelsjöns - Särsjöbäcken
Den första dagen bestod mest av tåg- och bussresa. Efter sju timmar var jag äntligen framme vid Grövelsjöns fjällstation, början på mitt stora äventyr...

Det hängde lite duggregn i luften strax innan jag skulle börja vandra men det blev inte värre. Kl.17:30 kom jag iväg och det blev ingen mjukstart direkt, de första två kilometerna hade en stigning på 220 m. Min ryggsäck vägde 22 kg, jag hade några dagars extra mat i fall första etappen skulle ta längre tid än beräknat.
Myggen var ju såklart ingen överraskning, men jag slapp dem uppe på kalfjället. Där var det lite kyligt men jag gick fortfarande i T-shirt för att inte bli blöt av svett. Vid rastskyddet Särsjöbäcken slog jag upp mitt tält och inne i skyddet mötte jag de första vandrarna på expeditionen, Göran och Jenny. Det blev en trevlig liten pratstund innan läggdags.

Dag 1 - Redo vid Grövelsjöns fjällstation

Dag 2, 19 juli: Stenblocksled

24 km, Särsjöbäcken - Rogenstugan

För att hinna gå långa dagsetapper är det bra att komma iväg tidigt på morgonen. Jag hade bestämt mig för att sätta väckarklockan antingen kl.6 eller 7 beroende på hur mycket sömn jag behövde. Den här morgonen gick jag upp kl.7 och kom iväg vid 9.
Terrängen i Rogens naturreservat består mycket av stenblock. Vandringsleden är markerad med orangea färgklickar på stenarna som syns otydligt och dyker upp med för stora mellanrum. Det var lätt att tappa bort leden eftersom det ibland inte heller fanns någon stig att gå på. Utanför leden hamnade jag några gånger och fick då gå på kompassriktning.
På Tandsjövålen (993m ö.h.), där leden gick upp, kunde jag blicka ut över sjön Rogen, en helt fantastisk vy!

Dag 2 - Typisk terräng i Rogen naturreservat

Dag 3, 20 juli: Myggen

25 km, Rogenstugan - Broktjärnskojan

Efter gårdagens tuffa etapp kände jag mig lite mör i kroppen när jag vaknade. Jag fixade i ordning min frukost och var inte alls taggad för att vandra. Den känslan försvann efter att fått mat i magen.
Sträckan till Skedbrostugan var tråkig, bara skog i 16 km. Solen brände i nacken och rinnande vatten fanns det lite av så jag blev extremt törstig och tänkte bara på Coca Cola de sista kilometerna innan lunch. I STF-stugan hette stugvärden Leif och efter att jag hade käkat knäckebröd och hällt i mig en Cola bjöd han på fika.
Ett hällregn gjorde att jag förlängde min paus i stugan men ganska snart kom solen fram igen och det gjorde också myggen. Med långärmat och mygghatt i stålande solsken vandrade jag vidare norrut. Vid ett tillfälle kom jag bort från leden och insåg det först när stigen blev allt mer otydlig. Jag vände tillbaka efter att ha gått några hundra meter fel.
När jag kom fram till Broktjärnskojan sprang jag snabbt in för att slippa myggen och ta av mig svettiga kläder. Trött, hungrig och känslan av att vara fri från mygg gjorde att jag stannade över natten i kojan.

Dag 3 - Efter regn kommer solsken.. och mygg!

Dag 4, 21 juli: Lyx i Fjällnäs

21 km, Broktjärnskojan - Malmagsvålen

Det fanns inget vatten vid kojan så jag började med att vandra 1-2 timmar innan frukost. Mitt på dagen kom jag fram till expeditionens första by, Fjällnäs. Hotellet med samma namn var det enda stället som serverade mat så jag gick dit för fylla magen med något som inte var frystorkat eller knäckebröd. Ute i solen njöt jag av en jämtländsk öl och en god macka med luftorkad skinka och grönsaker på. Personalen på Fjällnäs var väldigt trevliga och tyckte jag behövde få nya krafter så de gav mig en gratis vistelse i deras spa. Där inne fanns det superfräscha duschar, bastu med utsikt över sjön och en liten utomhuspool med 38-gradigt vatten.
Efter att ha laddat batterierna tog jag en öl till i baren. Där hängde jag med en dansk pensionär som var trevlig att snacka med. Till min förvåning förstod jag hans danska väldigt bra.
Sent på eftermiddagen gick jag vidare några kilometer upp på kalfjället för att sova gott.

Dag 4 - Njuter av öl och solsken i Fjällnäs

Dag 5, 22 juli: Regn i motvind

26 km, Malmagsvålen - Fältjägarstugan

Morgonen blev seg. Jag låg kvar i tältet tre timmar från att väckarklockan hade ringt, kroppen behövde lite extra vila. Frukosten åt jag i ett rastskydd som låg knappt en timmes vandring bort.
Under större delen av dagen regnade det mycket. I motvind, regn och kyla gick jag på långa stunder utan paus för att inte frysa. På sen eftermiddag kom jag fram till ett rastskydd där jag kunde värma mig och byta till torra kläder. Efter två koppar varm O´boy kände jag mig levande igen. Ett äldre tyskt par kom in i stugan lite senare och jag började prata engelska med dem. De försökte svara på de frågor jag ställde men jag förstod ingenting av vad de sa, det lät som en blandning mellan tyska, engelska och några ord som inte tillhörde något språk i överhuvudtaget. Så det blev mest tyst sen.

Dag 5 - Loggboksskrivande vid Klinken

Dag 6, 23 juli: En väldigt aggressiv lämmel

23 km, Fältjägarstugan - Ljungan

Under natten vaknade jag till av ett åskväder och på morgonen fortsatte regnet. Vädret skulle bli bättre på förmiddagen så jag tog lite extra sovmorgon i väntan på uppehåll.
På Helags fjällstation åt jag en god Gulaschsoppa med färsk bröd till lunch och avslutade med en våffla. Det är bara ett måste helt enkelt om man passerar Helags, rekommenderas varmt!
I fjällen finns det udda lilla djuret lämmel och det kryllar av dem. Det mest vanligaste beteendet en lämmel får när någon människa närmar sig är de ryter till och hoppar ner i närmsta hål. Men idag mötte jag ett helt annat beteende. På stigen där jag gick hörde jag plötsligt ett ryt och nere på marken kom en lämmel springandes rakt mot mina fötter. Den gick till attack helt enkelt.
På kvällen började det regna igen och innan rastskyddet vid Ljungan var jag tvungen att vada 10-15 m upp till knäna.

Dag 6 - Helags fjällstation

Dag 7, 24 juli: Vandring från tidig morgon till sen kväll

32 km, Ljungan - Ottfjället

Inne i rastskyddet eldade jag i kaminen och på morgonen var mina kläder och kängor torra. För att ta sig vidare mot Vålåstugorna blev jag tvungen att vada över ett vattendrag och den här gången var det smalare men djupare. Placeringen av rastskyddet känndes väldigt fel eftersom det inte gick att komma dit utan att vada.
I Vålåstugorna köpte jag en påse chips, en påse bilar och en Cola som slank snabbt ner i magen. Det blev min lunch eftersom jag inte var så sugen på mina knäckebrödsmackor som jag vanligtvis käkar.
Jag tog mig sedan vidare till Vålådalens fjällstation där jag åt en helt fantastiskt god hamburgertallrik och en kladdkaka till efterrätt. Jag passade på att vandra en bit till sent på kvällen för att ta in lite distans på morgondagens sträcka till Duved. Fram mot midnatt slog jag läger uppe på Ottfjället.

Dag 7 - Utvilad och torr efter en övernattning i rastskyddet vid Ljungan

Dag 8, 25 juli: Marathon

38 km, Ottfjället - Duved

Den här dagen gör jag aldrig om igen, det kan jag lova. Jag aldrig i hela mitt liv pressat mig så här extremt. Det var många kilometer till Duved från Ottfjället och terrängen var tuff att vandra i. Dagen började dåligt med att jag inte åt någon frukost utan drack bara två koppar O´boy för att jag var stressad och ville inte ta för långa pauser.
Två gånger hamnade jag utanför leden eftersom det var så dåligt markerat. Det första tillfället var på vägen ner för Ottfjället. Den andra gången var den jobbigaste då jag var tvungen att gå på kompassriktning rakt upp mot Hållfjället i en tät granskog med svetten rinnande i pannan och mygg och spindelnät som irriterade.
Någon lunchpaus tog jag aldrig, det blev bara nötter och choklad hela dagen. När det var drygt en mil kvar bröt jag ihop totalt. Jag var så fysiskt och mentalt utmattad att jag bara storgrät och stapplade fram. Mitt i kaoset försökte jag lugna ner mig och ringa min vän Elin. Att höra hennes röst gav mig nya krafter att fortsätta.
Framme i Duved fick jag ungstekt lamm med bakpotatis och en soffa att sova på hos mina vänner Affe och Jeanette.

Dag 8 - En fjällmara nästa år kanske... Då utan packning!

Dag 9, 26 juli: Dart med gänget

Vilodag, Duved

I Duved känner jag mig hemma. Under knappt två år bodde jag i den mysiga lilla byn där livet kretsar kring dart, öl och käk på Surjämten Mat & Bar. Det var genom pilkastningen jag lärde känna Affe, Jeanette och alla de andra spelarna.
Med en stor blåsa under fötterna efter gårdagens strapats fanns det ingen chans att jag skulle kunna vandra vidare utan att vila en dag. Jag passade på att äta mycket mat och den längsta sträckan jag gick var till ICA som låg 50 m bort.
På Surjämten hängde jag nästan hela dagen. Det blev en Tex-Mex pizza till lunch och en husets hamburgare till middag samt en Banana split till efterrätt. Självklart blev det dart med gänget också. En perfekt vilodag!

Dag 9 - Husets hamburgare och en god öl

Dag 10, 27 juli: Tacksamhet

11 km, Duved - Skuttjärnen

Klockan 8 åt jag frukost för att hinna packa ner ny mat från det första proviantpaketet som jag hämtade upp hos Zoran på Surjämten. Vid 10 gick Affe och Jeanette upp så jag åt en andra frukost med dem.
Innan jag begav mig iväg åt jag en lunch hos Zoran och jag är väldigt tacksam över att han sponsrade med måltider under mina dagar i Duved. Med sig i sitt team har han sambon Dragana och pappan Rade. Ett foto på alla oss blev det innan avfärd. Det tog emot att lämna så underbara människor bakom mig.
Mina blåsor under fötterna klarade av de 11 kilometerna upp till Skuttjärnen där jag slog läger på eftermiddagen. För att komma in i expeditionsrytmen igen med tidiga morgonar gick jag och la mig när solen fortfarande sken starkt.

Dag 10 - Stark kvällssol vid Skuttjärnen

Dag 11, 28 juli: Sol och bad

38 km, Skuttjärnen - Sundet

Vädret var kanonfint när jag vaknade, det hade inte ändrats något under natten. Jag smörjde in mig i solkräm och tog mig ner till Huså. Därifrån och i princip hela vägen fram till expeditionens 2:a etappmål Gäddede var det grus- och asfaltsvägar som jag vandrade på. Dagens vandring blev 3 mil grusväg längs med Kallsjön. Det är inte så omväxlande men med en stålande sol hela dagen blev det inte så tråkigt. Vid lunch tog jag ett svalkande dopp i Kallsjön, det var höjdpunkten på dagen.

Dag 11 - Ett uppfriskande dopp i Kallsjön

Dag 12, 29 juli: Tråkig dag

34 km, Sundet - Bergsjön

Att vandra långa sträckor varje dag i flera veckor låter ju väldigt enformigt. Men varje dag innehåller nya upplevelser och erfarenheter vilket gör att ingen dag är den andra lik. Den här dagen är unik med att vara den tråkigaste dagen på hela expeditionen. De största händelserna var när vägen skiftade från grus till asfalt och vice versa, tragiskt men sant.

Dag 12 - Kvällssol över Bergsjön

Dag 13, 30 juli: Hemma hos samefamilj

33 km, Bergsjön - Jänsmässholmen

Även om den här dagsetappen var jobbig att vandra så förblir den en av de bästa dagarna på expeditionen. Kvällen blev så otroligt lyckad att jag genast glömde bort hur jobbigt jag hade haft det under dagen.
När jag kom fram till den lilla byn Jänsmässholmen hoppades jag på att äta riktig mat på ett hotell som fanns där, men det var självklart bara öppet under vintersäsong. Grannen bredvid var ute i trädgården och fixade så jag gick dit för att fråga efter vatten. I huset bodde renskötaren Piere tillsammans med Anja och barnen Nejla och Solveig. Jag fick ladda mobilen också medan de skulle iväg en sväng på kvällen. På hotellets gräsmatta slog jag upp mitt tält och åt en påse frystorkat. Framåt midnatt gick jag över för att hämta mobilen och Piere frågade om jag ville komma in och äta renkött med pasta, ett erbjudande jag blev väldigt glad över. Efter två stora portioner mat och två öl fick jag låna deras dusch. En bit torkat renkött fick jag med mig också innan jag gick och la mig mitt i natten. Jag kände mig verkligen hemma hos samefamiljen, den här kvällen ligger mig varmt om hjärtat.

Dag 13 - Vägarna är oftast långa

Dag 14, 31 juli: Otrevligt bemötande

27 km, Jänsmässholmen - Rörvattnet

På morgonen tog jag farväl av familjen och tackade så mycket för deras gästfrihet.
Någon kilometer innan där jag tänkte äta min lunch blev det ett vad över ett vattendrag. På kartan såg det ut som det kunde bli fler vad så jag gick vidare utan byxor ända fram för att slippa byta om flera gånger, men det blev inga fler vad.
De sista kilometerna innan byn Rörvattnet var tunga då det blev till att gå över en del myrmarker. Jag kom fram till Rörvattnets fiskecamp och ville slå upp mitt tält någonstans. Receptionen var stängd men ägaren bodde i samma byggnad så jag tog kontakt och närmade mig fönstret varav han öppnade och sa med arg röst "Det här är privat mark!". Jag blev paff men frågade vänligt om jag kunde få slå upp mitt tält över natten. Efter ett tags velande mumlade han surt att det var okej.
I servicehuset åt jag min frystorkat och ringde hem innan jag senare på kvällen skulle slå upp tältet. Efter någon timme så kom ägaren in och klagade över att jag var i vägen för andra gäster och trodde jag skulle göra en fuling och sova över i huset. Vilken typ alltså! Han bör verkligen gå en kurs i kundbemötande.

Dag 14 - Vad i kallingar

Dag 15, 1 augusti: Ensam på ett vandrarhem

22 km, Rörvattnet - Valsjöbyn

I Rötviken fanns en livsmedelsbutik, den första på 5 dagar, så jag passade på att äta en riktig frukost som bestod av en liter yoghurt och ett halvt paket Havrefras.
Dagen bjöd på 22 km asfalt och på eftermiddagen kom jag till Valsjöbyn. Det kändes skönt att ha tid över till annat än att bara gå och lägga sig. Jag checkade in på ett vandrarhem som för det mesta var stängt men efter att ha ringt ägaren kom han förbi och gav mig en nyckel.
I min ensamhet på vandrarhemmet lagade Pasta Carbonara, satte på TV:n och tog det lugnt helt enkelt. Det fanns några videofilmer men jag lyckades inte hitta rätt kanal så det blev slötittande på SVT istället.

Dag 15 - En stor portion Pasta Carbonara framför TV:n

Dag 16, 2 augusti: Stekhett på kalfjäll

27 km, Valsjöbyn - Tvärån

Nyckeln till vandrarhemmet lämnade jag vid ingången tillsammans med en öl som blev över, hoppas ägaren blev glad.
Till en början blev det att gå på vägar innan jag vek av upp mot kalfjället. Vinden fläktade lite där uppe men det var ändå stekhett. Under lunchen tog jag en skön paus vid en bäck där jag badade fötterna och gassade i solen. Sådana tillfällen på ett kalfjäll är unika. Den heta vandringen fortsatte också senare på eftermiddagen. Efter varje 20-30 min behövde jag doppa ner huvudet i närmsta bäck för att kyla ner mig. Några minuter senare var man torr igen.

Dag 16 - Ovanligt varmt uppe på kalfjället

Dag 17, 3 augusti: Fika hos samer

33 km, Tvärån - Hetögeln

När jag var hos samefamiljen i Jänsmässholmen visade jag på mina kartor var vandringen gick och tydligen så skulle jag passera några vänner till dem vid Lobbersjön. Piere sa att jag skulle hälsa från dem när jag passerade så skulle de nog att bjuda mig på något att äta. Fyra dagar senare är jag vid Lobbersjön och passerar det lilla samesamhället där ett äldre par sitter utomhus och fikar. Jag hälsar från familjen i Jänsmässholmen och blir bjuden på fika och självfallet deras torkade renkött.
Efter den trevliga pausen hos samerna fortsatte jag vidare mot Hällingsåfallet där jag beskådade den vackra utsikten.
Nere vid sjön Hetögeln tog jag ett dopp för att bli av med all svett så knotten skulle lämna mig ifred. Det blev det sista badet på expeditionen.

Dag 17 - Hällingsåfallet, 42 m i fallhöjd

Dag 18, 4 augusti: Hotell

13 km, Hetögeln - Gäddede

Innan kl.11 var jag framme i Gäddede, slutmålet på etapp 2. Jag gick direkt in på en pizzeria och beställde en Azteka och en öl. Sedan gick jag igenom hela byn och kom fram till ett hotell. Där mötte jag ägaren som förstod att jag inte hade hur mycket pengar som helst och gick med på att sänka priset med 250 kr för en övernattning.
Jag slängde i en tvätt och gick till en kiosk för att hämta ut mitt andra paket av proviant. Efter en middag på hotellet, som jag också fick lite billigare, låg jag i sängen och kollade på TV.

Dag 18 - Litet tält får plats på små ytor

Dag 19, 5 augusti: Utanför kartan

19 km, Gäddede - Grangen

Till expeditionen valde jag att ha 13st kartor och redan innan visste jag att det skulle bli ett 9 kilometers glapp mellan två kartor. Jag tyckte det var onödigt att köpa ytterligare en karta bara för att täcka upp så få kilometer. Det är ju bara att följa den markerade leden så kommer man in på nästa karta efter ett tag... Det låter enkelt i teorin, men verkligheten ser helt annorlunda ut. Efter expeditionen köpte jag i alla fall kartan som visade glappet bara för att se var jag gick fel. Leden var kryssmarkerad och precis i mitten av glappet delade sig leden, så i 4 km följde jag fel markeringar ner i en dal där leden tog slut.
Vid några renvaktarstugor lämnade jag min ryggsäck för att utforska området och kanske hitta var jag var på kartan. Med karta och kompass sprang jag som en galning den myrtäta terrängen och tyckte mig lokalisera min position. När man är vilse så tror man nästan på alla sina föreställningar. Kartan och verkligheten stämde inte till 100 % med varandra och det insåg jag tillslut.
På en stugornas veranda rullade jag ut min sovsäck och bestämde mig för att ta tag i att hitta rätt nästa dag istället.

Dag 19 - Vilse?

Dag 20, 6 augusti: Tillbaka på kartan

14 km, Grangen - Väktarmon

Regnet föll ner tidigt på morgonen och jag låg kvar lite längre under taket på verandan. Efter klockan 9 började jag vandra västerut längs med sjön Grangen för att sedan komma runt på andra sidan och ta mig över en fjälltopp. Uppe på toppen var sikten dålig så jag tog upp kompassen och började vandra mot norr för tillslut skulle jag komma in på den rätta leden igen. Bara efter en knapp halvtimme dök de röda kryssmarkeringarna upp.
Nu var humöret på topp men ganska snart sket det sig igen då jag trampade ner mig i ett kärr upp till låren så att kängorna fylldes med vatten. Nere vid Väktarmon fanns ett rastskydd där jag torkade mina kängor och kläder.

Dag 20 - Regnig morgon på verandan

Dag 21, 7 augusti: Skogens läckerheter

33 km, Väktarmon - Tjärnbäcken

Dagens etapp började med en stigning upp till 1000 m över ett fjäll. En tung start på dagen men av någon anledning så kunde jag gå på riktigt bra och orka hela 33 km.
På kvällen fick jag syn på kantareller precis vid stigen. Det lär inte ha vandrat så mycket folk här med tanke på att ingen hade plockat de fina svamparna.
Innan jag kommer fram till mina slutmål på dagen blir jag nästan alltid vrålhungrig, vilket inte är så konstig med tanke på hur lite jag käkar till lunch och hur många timmar det är emellan måltiderna. För att dämpa hungern en aning söker mina ögon efter blåbär och det är så otroligt gott att fylla en näva och hälla i sig.
I ett rastskydd gjorde jag upp en eld för att kläder och kängor skulle torka. Kantarellerna stekte jag och la på knäckbröd, men utan smör i stekpannan blev det ganska smaklöst.

Dag 21 - Kantareller

Dag 22, 8 augusti: Ett oväntat lyxkäk

25 km, Tjärnbäcken - Slipsikstugan

Vädret på morgonen bjöd på spöregn och kyla. För att inte bli allt för kall gick jag helt utan paus i 14 km till Raukasjö. Där gick jag in i en våffelstuga för att komma undan från regnet. Lamporna var släckta men inne i köket var radion på. Jag ropade "hallå", men inget svar. I huset bredvid knackade jag på för att kolla om jag kunde få sitta inne i stugan ett tag. Där bodde ägaren Tommy som förklarade att stugan bara var öppen under vintersäsong men att det gick bra att vara där ett tag. Han var väldigt generös och skickade med mig mat på färden som bestod av en stor bit falukorv, några baconskivor, mjukt tunnbröd, smör, två melonskivor, läsk och godis.
Regnet avtog och jag bestämde mig att vandra upp på kalfjället till Slipsikstugan för att tillaga en god middag. Tommy hade tipsat om stugan som hade flera bäddar och en vedeldat spis. På vägen upp hittade jag också kantareller som skulle bli perfekt till tunnbrödet.
Stugan hade ett litet skafferi med kvarlämnad mat och där hittade jag passande nog lite pasta och ketchup. Ett riktigt skrovmål blev tillsammans med korv, bacon och smörstekta kantareller. Och skönt var det att sova på en mjuk madrass.

Dag 22 - Pasta med falukorv, bacon och ketchup i Slipsikstugan

Dag 23, 9 augusti: Italienaren

30 km, Slipsikstugan - Tjåkkelestugorna

Tidigt på förmiddagen kom jag fram till byn Klimpfjäll. Jag gick till Klimpfjällsgården där jag träffade den trevlige italienaren Franco som äger gården tillsammans med sin fru. Han hade precis öppnat för dagen så det var bara jag där än så länge. Vi satt och pratade över en kopp te innan han gick in i köket för att laga Carbonara som var dagens rätt. Jag njöt av den lugna stämningen och lyssnade när Franco sjöng på italienska samtidigt som han lagade mat.
Till Carbonaran serverades en sallad och nybakt bröd. Det var så otroligt gott och jag var så extremt hungrig så jag undrade om han möjligtvis skulle vilja göra en till portion. Han gjorde det så gärna och det bästa av allt var att jag behövde inte betala för maten. Som om det inte var nog fick jag även med mig en stor fralla med omelett i.
Det känns alltid som jag vill stanna längre på de ställen där världens trevligaste människor bor, men då skulle expeditionen aldrig ta slut. Övernattningen blev istället i en gammal stuga vid berget Tjohkele där jag gjorde upp en mysig brasa och åt den goda frallan till middag.

Dag 23 - Lätt och snabb vandring till Tjåkkelestugorna

Dag 24, 10 augusti: Öring till frukost

26 km, Tjåkkelestugorna - Ransarviken

Precis när jag skulle ge mig av på morgonen mötte jag en man som hette Thomas. Han hade gått upp flera timmar tidigare och fiskat upp en öring som han nu skulle tillaga. Vi snackade ett tag och han ville gärna bjuda mig på en bit öring. Jag var just på väg att börja vandra men han var så trevlig att prata med och jag hade aldrig ätit öring så jag stannade kvar lite längre än planerat. Vid 11-tiden kom jag iväg efter en god andra frukost.
Senare på dagen mötte jag en annan fiskare längs med en å. Göran hette han och efter vi hade snackat en liten stund gav han mig en påse med smågodis och önskade mig lycka till.
Tältet satte jag upp vid sjön Ransarn, det var en vecka jag senast sov i tältet.

Dag 24 - Thomas bjuder på öring till frukost

Dag 25, 11 augusti: Gästvänliga människor

41 km, Ransarviken - Gorkotjärnen

Min mobil behövde laddas och när jag passerade ett litet område med hus såg jag tillfället. I ett hus var dörren öppen och jag skymtade någon där inne. Kvinnan som bodde där släppte in mig så att jag kunde ladda mobilen. Hon och hennes man var från Skåne men bodde där under barmarkperioden. De bjöd på en öl medan mobilen laddades och innan jag for vidare fick jag med mig 6st kanelbullar. Bara en kvart efter satt jag i solen och njöt av några bullar.
På eftermiddagen hittade jag extremt mycket kantareller och stora var dem. En hel 3-liters påse fylldes på ett och samma ställe. Jag vet inte vad jag skulle ha så mycket svamp till, men det känns fel att inte plocka.
Smör till att steka kantarellerna i hade jag inte så när jag passerade några fritidshus på kvällen knackade jag på ett av dem som var bebodd och frågade om jag kunde få en bit. Åke hette han som bodde där och jag erbjöd han hälften av svampen som utbyte, men han hade plockad så mycket själv de senaste dagarna så han ville inte ha något. Han ägde en fallfärdig liten stuga på andra sidan vägen där han sa att jag kunde få sova över. Där inne stekte jag upp hälften av svampen och förgyllde min frystorkade "kyckling i örtsås", det blev kanongott! Till efterrätt åt jag upp de sista kanelbullarna innan jag slaggade på soffan.

Dag 25 - Kylig morgon vid Ransarviken

Dag 26, 12 augusti: "Vill du ha åk?"

41 km, Gorkotjärnen - Hemavan

Det finns nog ingen människa som förstår varför man frivilligt går med tung packning på bilvägar i flera mil. Vad är vitsen liksom?
På väg mot Hemavan hörde jag en bil som kom bakifrån och saktade in bredvid mig. Jag vände mig om och den norrländska föraren frågade ”Vill du ha åk?”. Jag avvisade vänligt förslaget utan att gå närmare in på vad min vandring gick ut på. Han sa något i stil med ”Du tycker om att gå på vägar… där ser man, okej.” och så körde han vidare. Jag var nog som en utomjording i hans ögon, en underlig varelse.
I Hemavan skulle jag träffa Elin. Under några dagar kommer hon att följa med på expeditionen. Jag kom fram några timmar innan Elins buss så jag passade på att checka in på STF:s vandrarhem och äta en pizza. Mer mat blev det tillsammans med Elin och då käkade jag en 180 g hamburgare med klyftpotatis.

Dag 26 - Vandring längs med Stor-Björkvattnet

Dag 27, 13 augusti: Matkoma

Vilodag, Hemavan

Mitt paket med proviant fanns att hämta ut på flygplatsen, men det var lördag och de hade stängt. Så det blev en ofrivillig vilodag även om det kanske var behövligt.
Det var härligt att vakna upp och hugga in på frukostbuffén. Hela dagen bestod mest av ätande men också en del planerande. Vi markerade ut ungefärliga dagsetappmål och kollade upp vädret för dagarna. Det såg ut att inte bli något kanonväder direkt.
Till lunch åt jag återigen en hamburgertallrik och Elin någon rätt med fläskfilé. Till efterrätt åt jag en kladdkaka. Middagen bestämde vi för att laga till själva på vandrarhemmet så vi handlade ingredienser till en renskavspasta.
Efter två stora portioner mådde jag inte bra. Jag hade ätit för mycket och för snabbt, total matkoma. På natten vaknade jag alldeles yr, svettig och ont i magen. Efter att ha varit uppe ett tag kunde jag långsamt somna in igen.

Dag 27 - Lite planering med karta i vårt rum på STF:s vandrarhem

Dag 28, 14 augusti: Kungsleden

14 km, Hemavan - Syterskalet

Äntligen var det dags att börja vandra igen! Vi gick upp kl.7 för att så fort som möjligt hämta ut paketet och börja packa. Men flygplatsen öppnade först kl.13. Så segt! Det var kanonfint väder och vi ville komma iväg.
Min ryggsäck blev proppfull efter påfyllnaden och det gick knappt att få i allt. Vi gick från flygplatsen upp en bit på berget där Kungsleden börjar. Vandringen gick igenom en djup dal och för första gången på expeditionen kändes bergen maffiga, otroligt vackert var det.
I dalen blåste det hård motvind och när vi slog läger så säkrade vi fast tältet med tunga stenar på tältpinnarna. Mitt Hilleberg Akto tält är för en person men det gick alldeles utmärkt att sova två i den.

Dag 28 - Trångt i tältet

Dag 29, 15 augusti: Golden Gate

29 km, Syterskalet - Stájnnavárrie

Dagens höjdpunkt var att gå över 5st Golden-Gate-bro-liknande broar vid södra Tärnasjön. Broarna gick från ö till ö och tillslut kom man över på andra sidan sjön. Vädret började bli sämre men det började inte regna förrän på eftermiddagen.
På Kungsleden möter man mycket vandrare, i alla fall så här nära Hemavan. Det blir inte lika mycket prat mellan vandrare i möten jämfört med tidigare, nu blir det mest bara ett "hej" i samband med passeringen.
Strax innan vi slog läger började det regna och blåsa ordentligt. Det är inte kul att sätta upp ett tält i oväder. När det väl var på sin plats slutade det regna, vilken tajming...

Dag 29 - Elin på en av de fem broarna

Dag 30, 16 augusti: Spöregn

18 km, Stájnnavárrie - Rödingvik

Regnet smattrade på tältduken på morgonen lite till och från. Jag tyckte synd om Elin som fick det här skitvädret på vandringen. Jag hade haft till stor del väldigt bra väder innan Kungsleden.
Innan Servestugan gick leden upp 140 höjdmeter upp och ner på ett berg. Själva stigningen var inte jobbig, men tillsammans med spöregn, motvind och tät dimma blev det tufft. Inne i stugan köpte vi och tillagade tortellini med köttfärssås. Vi hann bli någorlunda torra innan vi fortsatte vandra vidare.
Tanken var från början att gå Kungsleden upp på Guverfjället där högsta punkten på leden var runt 1100m ö.h. men i det här vädret kändes det bara meningslöst så vi vek av och vandrade nedanför fjället. Den leden var i betydligt sämre skick, en machete skulle komma väl till hands.
I en gammal stuga bestämde vi oss för att övernatta. Vi gjorde upp en eld och hängde våra kläder på tork.

Dag 30 - Två blöta och kalla vandrare

Dag 31, 17 augusti: Behövlig vila

12 km, Rödingvik - Ammarnäs

Tidigt på morgonen kom vi iväg och regnet föll fortfarande ner. Elin hade fått ordentligt ont i en fot och de blöta spängerna var riktigt hala så vi gick långsamt framåt.
I Ammarnäs gick vi in på ett hotell/vandrarhem för att äta lunch och diskutera hur fortsättningen av dagen skulle bli. Dagens lunch var en slags pyttipanna med kyckling, potatis och sås. Det var gott men portionen kändes som en barnportion. Jag frågade om jag kunde få en till portion och mycket större sådan. Efter andra portionen blev jag mätt.
Med tanke på vädret och Elins fot var en övernattning på vandrarhemmet något som behövdes. Vi var helt ensamma på vandrarhemmet vilket var skönt för då kunde vi ockupera TV-rummet helt och hållet. På kvällen kom den värsta skuren hittills som studsade hårt mot asfalten så det kändes som ett bra val att stanna inomhus.

Dag 31 - Spöregn utanför vandrarhemmet

Dag 32, 18 augusti: Nyckeln

15 km, Ammarnäs - Dávtájávrrie

Lyckligtvis så var det uppehåll och vindstilla på förmiddagen. Vi checkade ut från vandrarhemmet och vandrade i T-shirt upp mot kalfjället. Efter några kilometer kände jag att något föremål skavde i min byxficka. Ner med handen och snabbt kom jag på att jag inte hade lämnat tillbaka rumsnyckeln när vi checkade ut. Den fick vi helt enkelt skicka med posten i nästa by.
Vid lunch kom regnet igen. I en spöklik dimma gick vi upp på fjället. Kläderna var blöta och vi tog på oss torra underställ inne i tältet. Kvällen blev lång så vi löste korsord och käkade godis efter middagen för att fördriva tid.

Dag 32 - Elin blickar ut över den spöklika dimman

Dag 33, 19 augusti: En tysk och två belgare

19 km, Dávtájávrrie - Sjnulttjie

Hela natten regnade det ända in på morgonen och förmiddagen. Vi åt både frukost och lunch i tältet för att vänta ut regnet. Dagens etapp var bara uppemot 2 mil så vi kände ingen stress. Kl.13 när regnet hade börjat avta kom vi iväg. I någon minut kom faktiskt solen fram lite bland molnen och det var häftigt hur så lite sol kunde värma så mycket.
Framför oss skymtade vi tre personer som vi efter ett tag kom ikapp. Gruppen bestod av en tysk och två belgare. Tysken Michael hade mött de två belgarna på tåget upp till Hemavan och de hade haft sällskap under vandringen. Eftersom vi alla vandrade åt samma håll så gick vi om varandra lite då och då.
På kvällen sprack molen upp en del och vi hoppades att detta var ett smakprov på vad morgondagens väder skulle bli.

Dag 33 - Äntligen lite blå himmel!

Dag 34, 20 augusti: Fånga dagen

22 km, Sjnulttjie - Lomtjärn

Något fint väder var det inte på förmiddagen, men det regnade ju i alla fall inte. Lunchen åt vi i ett rastskydd och knappt en timme efter kom Michael dit. Han och belgarna vandrade nu för sig själva.
I byn Adolfsström tänkte vi äta middag på något matställe om det fanns. Men innan dess passerade vi ett värdshus mitt ute i ingenstans. Elin tog en våffla och jag en hamburgertallrik med en våffla till efterrätt. Det gäller att passa på att käka gott när tillfällena dyker upp för man vet aldrig hur länge det dröjer till nästa gång.
Solen kom äntligen fram på riktigt och vi kände sommarvärmen igen. Det var tur att jag åt ordentligt på värdshuset för i Adolfsström var restaurangen stängd.
En liten bit upp på fjället igen hittade vi en vacker tältplats vid ett tjärn där solen bländade i vattenytan. Det fanns en eldplats där vi gjorde upp en liten brasa med några torra vedklabbar på kvällen.

Dag 34 - En vacker kväll vid Lomtjärn

Dag 35, 21 augusti: Taskigt väder

17 km, Lomtjärn - Pieljekaise

Än var det inte över med regn och kyla. Under natten började det falla lite droppar på tältduken och under hela dagen regnade det. Vi började närma oss Jäkkvik som var Elins slutdestination och det kändes tråkigt att vädret hade varit så dåligt.
Terrängen upp mot Pieljekaisestugan var tuff. Den var väldigt lik terrängen i början av expeditionen, mycket stenblock. Med regnet blev stenarna snorhala så det gällde att sätta fötterna rätt. Stigarna var inte längre stigar, utan snarare bäckar där vatten forsade fram.
I stugan tog vi en lunchpaus för att sedan fortsätta vidare till vad som på kartan var ett rastskydd men i verkligheten en stor värmestuga.
Allt var verkligen blött. Det hade regnat så mycket att regnskyddet på ryggsäcken hade släppt in vatten, så innehållet fick hängas upp på tork i stugan.

Dag 35 - Regnet kom tillbaka och stigarna blev till bäckar

Dag 36, 22 augusti: Prisvärt!

5 km, Pieljekaise - Jäkkvik

Vandringen ner till byn Jäkkvik tog mindre än en timme, och ja det var fortfarande dåligt väder. Vi checkade in på Kyrkans Fjällgård som låg precis vid sjön Hornavan, Sveriges djupaste sjö (221m). Av alla boenden jag har testat under expeditionen så är fjällgården den mest prisvärda. För 180 kr/person fick man bo i ett eget självhushåll. Rummet var stort och hade fyra bäddar, ett fräscht kök, matplats och en toalett. Vi tillagade en lunch i rummet och åt middag i huvudbyggnaden. För en liten kostnad åt vi en renskavsgryta med potatismos. Efter att ha tagit om flera gånger blev det sedan matkoma, jag hade tydligen inte lärt mig av misstaget från Hemavan då det senast inträffade. Det gick över snabbare den här gången dock.

Dag 36 - Elin fixar käk på rummet

Dag 37, 23 augusti: Båtleder

28 km, Jäkkvik - Gåbdåk

Vi vaknade upp till en helt klarblå himmel och det var ju typiskt nu när Elin skulle åka hem. Min nya färdkamrat blev tysken Michael som var på väg till Kvikkjokk. Eftersom det skulle bli två motorbåtstransporter på den sträckan så bestämde vi oss för att ta sällskap, priset blev billigare så. Jag tog farväl av Elin och började vandra mot den första roddleden på expeditionen. En roddled har tre båtar, det måste alltid vara minst en på vardera sida. Har man oturen att bara ha en på sin sida så måste man ro tre gånger (ro över, hämta en av de två båtarna och sedan ro en gång till för att gå i land på rätt sida). Vi hade otur med att bara ha en båt på vår sida, men sträckan var bara 300 m.
När vi skulle ringa för motorbåttransporten över sjön Riebnes lät det upptaget i luren. Efter att ha försökt i 45 min insåg jag att det måste vara något fel på deras telefon så jag försökte få tag i ett mobilnummer till båtföraren. Det tog en halvtimme till innan han kunde komma över med båten.

Dag 37 - Michael ror första sträckan

Dag 38, 24 augusti: Polcirkeln

23 km, Gåbdåk - Tjieggelvas

Sträckan mellan Jäkkvik och Kvikkjokk är den svåraste sträckan på Kungsleden. På de lite drygt 12 milen passerar man endast ett rastskydd och förutom många stigningar är det väldigt dåligt markerat. Ingen vandring för nybörjare med andra ord.
På förmiddagen passerade vi polcirkeln. En mindre ambitiös uppsatt skyllt fanns bredvid stigen. Så här långt norrut är jag inte så ofta.
Solen strålade på den klarblåa himmeln och det var perfekta förhållanden i och med att leden gick över ett vackert fjäll. Innan stigningen mötte vi ett gäng vandrare som satt i gräset och fikade. Vi slog oss ner tillsammans med dem och de bjöd på något som jag aldrig hade testat förut, pepparkaka med ädelost. En konstig mix men helt okej.
De hade mött belgarna strax innan oss och senare på dagen kom vi ifatt dem där de hade slagit läger. Jag och Michael satte upp våra tält några kilometer längre bort.

Dag 38 - Lugn och vacker morgon

Dag 39, 25 augusti: Pemmikan

21 km, Tjieggelvas - Tsielekjåkkstugan

Det är kul att ha sällskap på den minst trafikerade sträckan på Kungsleden. Michael har vandrat många gånger i de svenska fjällen. Vi pratar engelska med varandra men han kan en aning svenska eftersom han jobbar på ett svenskt företag i Tyskland.
Vid lunch bjöd han på en speciell friluftsmat som hette Pemmikan. Det är en slags smet med kött, kryddor och en massa annat. Man kan äta den direkt ur påsen, lägga på macka eller steka den. Smaken skulle jag beskriva som en nermald köttbullemacka, udda men gott.
I det enda rastskyddet mellan Jäkkvik och Kvikkjokk övernattade vi. Skyddet tillhörde STF och där inne satt det en prisskyllt. För en övernattning ville STF ha 150 kr och för ett kort dagsbesök 40 kr. Vilket skämt! Tror verkligen STF att någon betalar för sin vistelse där?

Dag 39 - Bergsväggen vid Goabddátjåhkkå har en fallhöjd på ungefär 500 m

Dag 40, 26 augusti: Etapp 4 avklarad

16 km, Tsielekjåkkstugan - Kvikkjokk

För att komma till Kvikkjokk var det motorbåt som gällde. En bro skulle gå att bygga över vattnet, men de ser väl möjligheten i att tjäna pengar på alla vandrare genom båttransport. Vädret var ruggigt, regnet liksom hängde i luften.
På Kvikkjokks fjällstation åt jag och Michael en sista lunch tillsammans, han liftade sedan vidare till Jokkmokk för att hälsa på några vänner. Nu skulle jag vandra ensam igen.
Jag bodde på ett vandrarhemsrum där det kunde fyllas på med andra människor, det var det billigaste alternativet. I början var jag helt själv men ganska snart kom det in tre gubbar som direkt blev sura för att jag fanns där. De muttrade om att jag borde ha skaffat ett enkelrum istället. Jag totalignorerade dem sedan i rummet och önsketänkte att hela deras vandring skulle gå åt pipan.

Dag 40 - En kylig båtfärd över till Kvikkjokk

Dag 41, 27 augusti: Konstig stugvärd

25 km, Kvikkjokk - Jågge

Den första STF-stugan efter Kvikkjokks fjällstation är Pårtestugan. Vanligtvis är stugvärdar väldigt trevliga, men inte i Pårtestugan. Han som var värd där var någonstans mellan 30-40 år och hade varit stugvärd i 12 år, nästan alltid på samma ställe. Stugvärd var hans jobb (månadslönen ligger på runt 3000 kr...) både på sommar- och vintersäsong, däremellan väntade han bara på nästa säsong. Snacka om att ha gett upp livet.
Sättet han var på kändes obehagligt. Det fanns inget kroppsspråk när han pratade, varken gester eller uttryck i ansiktet. Han frågade om jag skulle använda stugan någonting men jag svarade att jag bara skulle äta min macka och sedan vandra vidare, för jag visste att det kostade 40 kr att använda köket i stugorna. Jag gick in i stugan och hann precis öppna ryggsäcken då stugvärden kom rusande in och sa "Jag trodde du inte skulle använda stugan...". Pengar ville han ha och jag undrade vad som kostade, "Tak över huvudet" sa han. Jag tänkte direkt gå därifrån i ren ilska och äta min lunch utomhus, men regnet föll så jag tog motvilligt upp plånboken. Aldrig tidigare har jag behövt betala för en kort paus i STF:s stugor.

Dag 41 - Mystisk utsikt mot Tjaktjajaure

Dag 42, 28 augusti: Ett vrak till roddbåt

36 km, Jågge - Autsutjvagge

På förmiddagen kom jag till den längsta roddleden av alla, hela 3 km var sträckan över till andra sidan. Till min besvikelse var det bara en båt på min sida, vilket betydde att jag skulle behöva ro 9 km. Båten var i extremt dåligt skick. Efter några roddtag bröts ena åran nästan av men som tur var fanns det en extra åra. Mitt ute på sjön mötte jag en roddbåt från andra hållet och vilken lycka att slippa ro flera gånger, det tog mig en timme att komma över.
Senare på dagen var det dags för båt igen, men den här gången gick det att beställa motorbåt. Solen sken och blicken riktades mot väster där Sareks maffiga bergsmassiv skymtades.
I Sitojaurestugorna mötte jag en trevlig stugvärd som var same och var uppväxt bara några kilometer därifrån. Jag hann inte stanna så länge och fortsatte vidare mot Saltoluokta fjällstation. Vandringsleden gick rakt norrut och var inte så mycket kuperad så jag gick på i hög hastighet. Det blev för långt till fjällstationen och ett oväder började dra ihop sig, min övernattning blev därför i ett rastskydd. Under natten vaknade jag av att golvet skakade till efter blixtnedslagen.

Dag 42 - Redo för 3 km rodd

Dag 43, 29 augusti: Falsk pizza

24 km, Autsutjvagge - Stora Sjöfallet

Kungsleden har ett glapp mellan Saltoluokta och Vakkotavare på 3 mil asfaltsväg där vanliga vandrare åker buss emellan. Jag är ingen vanlig vandrare och eftersom Gröna bandet inte tillåter bussfärden blev det till att gå istället. I Saltoluokta fjällstation stannade jag några timmar och hann med både en god frukost och lunch. På eftermiddagen tog jag båten över till vägen och började sedan traska.
Övernattningen blev på en camping vid Stora Sjöfallet, ett ställe jag aldrig återvänder till. En tältplats där kostade 155 kr men det var inte det värsta. Middag åt jag på restaurangen och hela miljön gav en bild av att det var ett fint ställe för folk med pengar. Lyxig inredning och den flashiga menyn innehöll dyra rätter. Jag hittade en pizza för 175 kr och förväntade mig en välbakad pizza. 10 minuter senare kommer servitrisen in med en rektangulär pizzaslice som liknar det man fick i skolan. Vilket skämt! Jag kände mig blåst på pengarna. Sen när blev en Billys Pan Pizza rikemansmat?

Dag 43 - Båtfärd över till Kebnats från Saltoluokta fjällstation

Dag 44, 30 augusti: Gröna bandet möter Vita bandet

21 km, Stora Sjöfallet - Råssejåhkå

Även denna dag skulle det bli vandring på asfalt innan Kungsleden började igen. Framme i Vakkotavare var det en del folk som tog en lunchpaus innan de skulle vandra vidare eller ta bussen mot Saltoluokta. Stugvärden pratade med en person som jag tycke kändes bekant och det visade sig vara Peter Gustafsson som genomförde Vita bandet 2010. Vi gick på samma skola under min första termin på programmet Outdoor & Adventure Management. Världen är liten ibland. Han och en kompis var ute på en vandring/löptur med lätt packning genom Kungsleden från Abisko till Hemavan.

Stugvärdsparet Barbro och Peter i Vakkotavare var intresserade av våra expeditioner och innan jag vandrade vidare en bit upp på fjället sponsrade de mig med chips, Cola, tortellini och pastasås. Det var mycket uppskattat!

Dag 44 - Av en slump mötte jag Peter (mitten) som skidade Vita bandet 2010

Dag 45, 31 augusti: Sjuk

34 km, Råssejåhkå - Kebnekaise

Klockan 6 på morgonen gick jag upp med en förkylning som gjorde att jag kände mig trött i kroppen under hela dagen. Det var mer än ett halvår sen jag var sjuk senast. Jag är ändå förvånad över att förkylning inte hade kommit tidigare under expeditionen med tanke på hur hårt jag hade pressat min kropp.
Den sista roddleden på expeditionen var en kort sträcka på knappt 1 km och jag hade turen att ha två båtar på min sida. Båtarna var i bättre skick än de tidigare båtarna så det tog bara en kvart att ro över.
Från Kaitumjaurestugorna och vidare mot Kebnekaise gick det snabbt, nästan att det var grusväg ibland. Trots förkylning och smärta i fötterna gick jag över 3 mil. Ju längre jag vandrade desto mindre kände jag av smärtan.

Dag 45 - Solljus i tät dimma på morgonen

Dag 46, 1 september: Kungsledens högsta punkt

25 km, Kebnekaise - Alisvággi

Under natten sov jag gott och på morgonen vaknade jag innan väckarklockan. Den långa vilan behövdes för att min förkylning skulle minska.
Det var många som vandrade från Abisko och inte tvärtom, men jag kom ifatt en vandrare på förmiddagen. Han hette Dan och jobbade som sjukskötare inom psykvården. Vi tog sällskap fram till lunch som blev i rastskyddet uppe på Tjäktjapasset, Kungsledens högsta punkt som är cirka 1100m ö.h. Där inne mötte vi ett par från New York som åt lunch. Dan hade en träffsäker och härlig humor. När jag berättade för amerikanarna om hur länge jag hade varit ute la Dan till att jag egentligen var ett psykfall som han tog hand om. Det blev ett gott skratt i stugan.

Dag 46 - Kungsledens högsta punkt, Tjäktjapasset

Dag 47, 2 september: Kylig morgon

32 km, Alisvággi - Abiskojaure

Morgonrutinerna sitter i väldigt bra flera veckor ute. Väckarklockan ringer vid 6 och kl.7:15 står jag redo med ryggsäck på. På den tiden har jag hunnit tagit på mig kläder, kokat upp vatten, ätit frukost, tagit ner tältet och packat ryggsäcken.
Det var svinkallt på morgonen och jag gick länge med både tröja och jacka på. I Alesjaurestugorna köpte jag en Cola som jag drack till min frystorkade lunch. Helt plötsligt blev lunchen så mycket godare.
Efter lunchen hände det inte så mycket. Tystnaden var påtaglig, det enda ljudet som hördes var kängornas friktion mot den steniga marken. Solen värmde men jag behöll jackan på för det var precis på gränsen.

Dag 47 - Expeditionsskägg

Dag 48, 3 september: Uppladdning inför den sista etappen

10 km, Abiskojaure - Abisko

Klockan 9:25 kom jag fram till Kungsledens slut. Med bara en etapp kvar kändes det som expeditionen närmade sitt slut.
På Abisko fjällstation checkade jag in på ett hotellrum för att vila upp mig ordentligt inför de sista 16 milen. Lunchen blev en pizza med öl i självhushållet. Middagen åt jag på restaurangen där det var en himmelsk god 3-rätters. För- och efterrätten var buffé så jag tog om flera gånger. Till förrätt var det en krämig tomatsoppa med nybakat surdegsbröd, huvudrätt ett helstekt reninnanlår med rotfruktsgratäng och efterrätt en rabarbersmulpaj med ingefärsglass. Drycken blev passande nog ölen Kungsleden. Mätt och belåten gick jag sedan och la mig i min mjuka sköna säng.

Dag 48 - En nyfiken ren

Dag 49, 4 september: Socialt i Norge

23 km, Abisko - Lappjorhytta

Från Abisko ända fram till Treriksröset går Nordkalottleden. Mitt på dagen kom jag in i Norge där den större delen av sista etappen går. Under hela sista etappen blåste det konstant hårda vindar i ryggen och det var resterna från orkanen Irene som drabbade Karibien och delar av USA. Stormen gjorde att jag övernattade i de norska stugorna. Jag kände på mig att det skulle vara mindre folk på Nordkalottleden, kanske inga alls. Men redan i första stugan fick jag sällskap av ett holländskt par som hette Aart och Sandra samt en svensk kille som hette Fredrik. Vi satt i den varma stugan och pratade under kvällen innan vi alla gick till sängs. De norska stugorna är mycket fräschare och mysigare än STF:s stugor. Jag sov i sängen i stora rummet eftersom jag skulle gå upp innan de andra.

Dag 49 - En kort paus med utsikt över Torneträsk

Dag 50, 5 september: Whiskey & O´boy

34 km, Lappjordhytta - Gaskashytta

Avståndet mellan stugorna är tänkt som en normal dagsetapp men för mig är det en halv etapp då jag käkar lunch och går sedan vidare till stuga nummer två. Mellan stugorna är det ovanligt att möta folk, så var det inte på Kungsleden.
I Gaskashytta mötte jag en grupp norska ungdomar som kom från folkhögskolan 69° Nord. De var på väg från stugan och skulle tälta en bit bort. Samtidigt kom det två personer som skulle övernatta i stugan. Båda kunde svenska men ingen av dem var från Sverige. Veronika var från Österrike och Georg från Tyskland. De kände inte varandra utan hade bara träffats under dagen. Veronika hade sedan länge bott i Sverige men mest imponerad var jag av att Georg kunde så bra svenska då han bara hade varit utbytesstudent en kort period i Sverige på 90-talet. Till kvällsfikan tog Georg fram sin whiskeyflaska och tyckte jag skulle slänga i en skvätt i min O´boy, det var gott.

Dag 50 - Ibland var det inga tydliga stigar

Dag 51, 6 september: Uppskattad stuga

34 km, Gaskashytta - Dividalshytta

Högt uppe på kalfjället gick leden över stenar. Det var svårt att sätta fötterna rätt och stenrösena som skulle visa leden smälte in i miljön.
Lunchpausen blev i Vuomhytta. Vindarna lät utanför och det skulle bli skönt att komma ner i dalen sen, men jag hade hört att det höll till mycket björnar i området.
Som tur var såg jag inte till någon björn. Det skulle i för sig vara häftigt att se en men i så fall på håll och gärna med en fors emellan.
Den sista biten till Dividalshytta var tuff. Det var en stigning på ca 250 höjdmeter och regnet började falla. Någon regnjacka orkade jag inte sätta på mig, jag var redan blöt på T-shirten och det var bara en kort bit kvar. Kall och blöt kom jag in i en varm stuga där ett tyskt par med hund satt och värmde sig. Lite senare kom det in två brittiska kvinnor som var helt dygnsura från regnet. De hade vandrat mot stormen och var helt slut. En av dem gick direkt och sov.

Dag 51 - Tuff terräng som leden gick över

Dag 52, 7 september: Stormvindar

24 km, Dividalshytta - Dærtahytta

Efter att ha hört hur tufft de brittiska kvinnorna hade haft det var jag beredd på hård vind. Jag gick däremot inte mot vinden vilket underlättade men det var nog jobbigt att ha den i ryggen. Ibland fick jag småspringa fram för att inte kastas omkull av vinden.
Vid Skáktárjohka skulle expeditionens längsta vad komma, men Fredrik som jag träffade i Lappjordhytta gav mig tipset om att hålla mer österut där vattnet var lägre och det skulle fungera att gå mellan stenar i vattnet. Ån var uppemot 50 m brett och stenarna inte alltid nära mellan varandra. Den hårda vinden gjorde övergången mycket svårare, det blev svårt att hålla ballansen. Med några få meter kvar slank dock ena foten ner i vattnet.
I Dærtahytta blev jag för första gången ensam över natten, det var skönt men också tråkigt. Jag hade blivit van med sällskap på kvällarna.

Dag 52 - Hård vind över fjällsjöarna

Dag 53, 8 september: Från helvete till paradis

34 km, Dærtahytta - Pältsastugan

I dimma och storm vandrade jag uppe på 1000 meters höjd. Terrängen var stenig och ibland fick jag nästan klättra med händerna i backen. Leden var svår att se då den var markerad med stenrösen. Någonstans på berget hittade jag inte nästa röse. Jag såg bara några meter framför mig och visste inte vilket håll jag skulle gå. Storm, dimma och hala stenar, jag var i fjällvärldens helvete. Rädsla och frustration gjorde att jag grät, skrek och svor. Kanske trodde jag på att någon skulle höra mig och leda mig tillbaka på leden, men jag var helt ensam i naturens krafter. Jag kände att det var typiskt att expeditionen skulle skita sig näst sista dagen. Länge famlade jag runt skrikandes och började gå åt det håll som kändes rätt. Det tog mig ett slag innan jag började fatta att jag gick mot vinden vilket var fel riktning. Jag samlade mig och tog fram kompassen med riktningen nordväst, leden skulle då korsa min väg så småningom. Efter att ha irrat runt i två timmar kom jag in på leden igen.
Dagen tog en helt ny vändning och det blev kanonfint väder. Det var som att vandra i paradiset. Jag var överlycklig över att målet Treriksröset nu var säkrat, ingenting kunde gå fel. Bergen runt omkring lystes upp av solen medan jag gick över gränsen tillbaka in i Sverige.

Dag 53 - En drickpaus med Juoksavátnjunni (1450m ö.h.) i bakgrunden

Dag 54, 9 september: Ett lyckligt slut

14 km, Pälstastugan - Treriksröset

Mobilen hade jag slagit på när jag passerade gränsen och det ramlade in ett sms från min kompis Robert som skrev att han var på väg från Boden med bil för att möta mig vid Treriksröset. Jag blev så otroligt glad när jag läste det, vilken överraskning! Robert hade tjänstgjort i Afghanistan under sommaren och senast vi sågs var i början av maj. Jag svarade på sms:et och meddelade när jag skulle komma i mål men kom på lite senare att jag glömde +46 i numret. Täckning fick jag igen 2 km innan Treriksröset då jag ringde honom. Han hade åkt upp två dagar innan på vinst och förlust, tagit sig till röset, sovit över i ett rastskydd men eftersom jag aldrig dök upp åkte han tillbaka de 50 milen till Boden. Väl hemma fick han mitt sms, så han vände om och började köra tillbaka med en tupplur någonstans på vägen.
Kl.10:20 kom jag fram till Treriksröset. På bryggan satt jag och väntade på Robert som hade missat båten över så han fick jogga de 12 km längs vattnet från Kilpisjärvi. Efter en lång stund dök han upp bakom ett krön och jag sprang och mötte honom på bryggan.
Vi åkte tillsammans tillbaka till Luleå/Boden samma dag. Bara för att träffa mig åkte Robert totalt 200 mil. Det är vänskap det!

Dag 54 - Efter 1273 km lägger jag tillslut handen på Treriksröset

Visa Expedition fjällkedjan 2011 på en större karta